RVHD

Kaningulsot RVHD

 

Kaningulsot (hemorragisk sjukdom, Rabbit hemorrhagic disease) orsakas av calicivirus. Förutom det klassiska viruset (Rabbit Hemorrhagic Disease Virus) har en ny virustyp av detta calicivirus hittats i Sverige, så kallad Rabbit Hemorrhagic Disease Virus 2 (RHDV2). Båda virustyperna orsakar samma sjukdom och båda typer är mycket smittsamma. De överförs direkt mellan kaniner (även mellan tam- och vildkaniner), eller indirekt, via föremål som har virus i eller på sig (kaninavföring, -blod, -hår, hö, halm, kläder, etcetera). Även insekter som mygg eller knott kan överföra viruset.

Kaningulsot drabbar fram för allt vilda och tama kaniner, dock den nya virustypen har orsakat sjukdom hos vissa hararter i södra Europa. Kaningulsot smittar inte andra djurarter eller människor. Sjukdomsbilden kan variera. Ofta ses plötsliga dödsfall utan föregående symptom. Ibland ser man blodigt sekret eller skum från näshålan, eller att kaninerna har svårt att andas. Inkubationstiden (tid från smitta till klinisk sjukdom) är kort (ofta få dagar) och det är framförallt vuxna djur som insjuknar och dör. Viruset kan överleva lång tid i djurstallar eller ute i naturen. Därför bör ett utbrott av kaningulsot följas av omfattande sanering/desinfektion av stallet, burar, med mera innan man tar in nya djur. Ett kommersiellt vaccin mot kaningulsot ger ett bra skydd mot det klassiska viruset, men bara delvis skydd mot den nya virustypen. Trots det är vaccination fortfarande rekommenderat. Vaccin mot den nya typen RHDV2, finns i dagsläget inte registrerat i Sverige. Efter vaccinationen behövs det minst 10 dagar för att få effekt.

 

Anmälningspliktig: Ja Epizooti: Nej Zoonos: Nej

 

”Kaningulsot”, även kallad kanin hemorragisk sjukdom är en allvarlig sjukdom orsakad av calicivirus. Två olika typer av virus finns i Sverige, den klassiska (Rabbit Hemorrhagic Disease Virus) och en ny typ (Rabbit Hemorrhagic Disease Virus 2) som först upptäcktes i Frankrike i 2010. Kaningulsotvirus smittar varken människa eller andra djurarter än kanin.

Situationen i Sverige är inte helt kartlagd. Från Skåne, Blekinge, Gotland och Öland har Rabbit hemorrhagic disease (RHD) spridit sig norrut och verkar ha nått Stockholm och södra Mälardalen. SVA har inte systematiskt undersökt kaniner eller prover från olika delar av landet och har därför ingen heltäckande bild av smittspridningen i landet. Den nya virustypen har i dagsläget bekräftats hos vildkaniner från Skåne, Gotland och Stockholms län och en tamkanin från Göteborgsområdet. Dessa fynd talar för att RHDV2 kan vara spridd över stora delar av södra Sverige.

 

Inkubationstid

Dödligheten bland smittade kaniner varierar, men kan vara mycket hög när sjukdomen bryter ut i ett nytt område eller gård (så kallad perakut sjukdom). I en sådan situation brukar utbrott ses där kaninerna dör utan föregående symptom efter en kort inkubationstid (ett till tre dygn). När sjukdomen redan är etablerad insjuknar kaniner med hög feber, upphörd matlust och blodtillblandat flöde från nosen följd av döden 12-36 timmar efter (så kallad akut sjukdom). Kramper och, slutligen, fallande kroppstemperatur föregår döden. En del kaniner överlever första anfallet men kan dö efter ett par veckor (så kallad subakut sjukdom). Ett fåtal kaniner verkar vara motståndskraftiga och överlever sjukdomen. Dödligheten är större bland kaniner som är äldre än två månader än hos yngre djur. Unga kaniner smittas, men utvecklar en mild form av sjukdom utan kliniska symptom, så kallad latent smitta. En ungkanin som smittas förblir till synes frisk, men kan bära på viruset.

 

Smittöverföring

Sjukdomen är mycket smittsam och kan lätt överföras mellan tam- och vildkaniner. Smittspridning kan således ske vid direktkontakt mellan djur, men även indirekt, via infekterat material såsom avföring, blod, saliv och urin. Insekter är viktiga, och i många länder är sjukdomsutbrotten direkt relaterade till årstidsvariationer av mygg eller knott. I Sverige brukar kaningulsot ”vakna till liv” under tidig vår. Eftersom viruset har en god överlevnadsförmåga utanför värddjuren kan det lätt överföras av utrustning, färskt gräs, hö, foder, kläder och skor som är förorenade med infekterat material, till exempel ”nedsmutsat” med avföring, eller kaninhår. I Nya Zeeland har man konstaterat att kvarlevor från kaniner som dog av gulsot ute i fält fortfarande var smittförande tre månader efter döden.

 

Diagnostik

Kaningulsot kan diagnostiseras genom obduktion av misstänkta kaniner och mikroskopisk vävnadsundersökning av framför allt lever. Kaningulsot kan även påvisas mikroskopiskt med en immunohistokemisk metod på fixerade vävnadsbitar eller med genetiskmolekylärbiologisk undersökning (så kallad PCR-teknik). Överlevande kaniner, men även kaniner som vaccineras mot gulsot utvecklar antikroppar som kan påvisas i blodprov med ett serologiskt test (ELISA-teknik).

 

Bekämpning och vaccination

Sjukdomen kan bekämpas genom isolering av smittade kaninpopulationer och karantän av djur som sätts in i en gård. Viruset är motståndskraftigt och kan överleva en lång tid i stallmiljöer. Efter ett sjukdomsutbrott krävs därför omfattande sanering av stallar, burar, redskap och andra föremål. Även vaccination kan tillämpas men den bör helst appliceras på senvintern, eller i god tid före förflyttningar (till exempel, utställningar, tävlingar, besök till kaninkompis eller ”resan till sommarstugan ute på landet”). Det behövs minst tio dagar för att få kaninen skyddad mot kaningulsot efter vaccinationen. Att notera är att kommersiella vacciner bara delvis skyddar mot den nya virustypen RHDV2, men vaccination kan fortfarande rekommenderas då det förväntas att eventuella sjukdomsutbrott blir mindre allvarliga om alla kaniner är vaccinerade.

 

Det är att föredra att hela besättningen vaccineras, även om endast vissa av kaninerna har kontakt med kaniner utanför den egna besättningen (till exempel utställningskaniner). Kommersiella vacciner (kombinationsvaccin) ger gott skydd mot det klassiska kaningulsotviruset och även kaninpest (myxomatos), och delvis skydd mot den nya kaningulsot virustyp.

 

I smittade områden behöver ungkaniner två vaccinationsdoser med en månads mellanrum. Vuxna kaniner vaccineras en gång årligen, helst på senvintern.

 

Källa: SVA

http://sva.se/djurhalsa/andra-djurslag/kanin-sjukdomar/kaningulsot