Avelsplan

Avel, och inavel

En modell när det gäller att undvika inavel, som jag precis ska börja testa är följande:

 

Dela in kaninerna i grupper, med ett antal honor och passande antal hanar till dem. Honorna inom gruppen får vara släkt, men inte mellan grupperna. Hanarna i gruppen ska inte vara släkt med honorna i samma grupp. Grupperna kan ju vara indelade efter namn, burar, i vilket hus de finns, vad som helst.

 

Tanken är att nya avelshonor rekryteras inom samma grupp som de är födda i. Avelshanar hämtas från gruppen innan. Har du två hanar i gruppen, så kan hane ett användas till de ursprungliga honorna, och hane två till ettans döttrar, och tvärtom. På detta vis kan man ha grupper som hela tiden är produktiva, man har djur i olika ålder inom gruppen , man behöver inte byta ut gruppen i sin helhet när den blir gammal, osv.

 

Jag blev inte riktigt nöjd med formuleringarna ovan, så jag ger ett exempel. Du delar in dina kaniner i kanske fem grupper, som kallas A B C D E. Av ungarna i grupp A sparar du de bästa och honorna behålls som avelshonor inom grupp A. Den eller de bästa unghanarna från grupp A sätts in som hanar i grupp B, osv och hanar från grupp E sätts in i grupp A.

 

På detta vis kan man hålla på i rätt många generationer utan att få besvärande inavel, (jag har ännu inte räknat på det). Om man skaffar nya hanar, som inte är släkt med varann eller med de kaniner man har, så kan man ju sätta in dem var som helst i schemat. Köper man en eller två kanske de ska sättas in i grupp A, och de gamla i gruppen tas ur avel.

 

När man väljer ut bra djur, vad ska man gå efter? Det är ju alltid ett problem. Tänk på att oftast liknar avkomman sina föräldrar. Ett antal egenskaper som man kan tänka sig avla på är följande:

 

Dräktiga vid varje parning.

Tidigt könsmogna, så de kan tas i avel tidigt.

Jämna kullar, runt 8 ungar per kull.

Små föräldradjur (de äter ju mindre).

Snabb tillväxt, dels menar jag att de fort uppnår slaktvikt, dels menar jag att de utnyttjar fodret till att växa. (Man kan komma till att 1 kg sålt kött förbrukar 3 kg foder!!? Dit är jag nog inte ensam om att inte nått än).

För oss som slaktar är det också önskvärt med små huvuden, korta öron, ”lätt” skinn, korta, breda kaniner med liten hålighet för inälvor. Här får man aptitligare utseende på slaktkropparna, och ett större slaktutbyte.

Köttets rätta smak, saftighet, mörhet etc är också egenskaper som kunderna uppskattar.

 

Nu är det ju så att ju fler egenskaper man avlar på, desto långsammare blir framgångarna. Detta innebär i sin tur att man måste testa många djur under arbetets gång. En tumregel kan ju vara att man varje månad testar rekryteringsdjur, motsvarande 10 % av avelsdjuren. Har du 30 avelshonor, så testas 3 nya honor varje månad. Av dessa kanske 1 blir en bra produktionskanin. Håller du på att bygga upp din besättning, så måste ju fler testas, kanske 15 % eller ändå mer. Ta bort de kaniner som är sämre än de du testat.

 

Jag prenumererar på ett amerikanskt ”kaninfo-e-brev” och de som ger ut det har en stor farm. De vet inte hur många kaniner de har, men vet att de har 5500 burar eller som de säger ”holes”. Ni kan ju titta på www.rabbitfarming.com om ni har Internet. Orsaker för att de tar kaniner ur avel är bland annat:

Honan smutsar ner redlådan.

Honan blir inte dräktig vid första försöket.

Kaniner som får sår på fötterna (de har nätgolv).

Honor som lägger ungarna på nätet i stället för i redlådan.

Honor som får för stora eller för små kullar.

Hanar som är ointresserade när honan placeras hos honom.

Hanar som är aggressiva och biter honan.

Hanar som ger ett mönster med små kullar (2 – 6 ungar).

Aggressiva honor, som biter hanen.

Honor som ger kullar med svag livskraft, hon kanske får 8 – 9 ungar varav ett par överlever

 

Avel, några tankar från Hustomtens kaningård.

 

Edgar Jansson

.