Beteende

 

Sveriges Kaninproducenter

- för djurvälfärd och köttkvalitet

Kaninens beteende

Vildkaninen

 

Europeisk vildkanin är en social art som lever i kolonier om stabila parningsgrupper som delar områden och hålor (Schepers et al., 2009). Grupperna varierar i storlek men omfattar normalt mellan 2-20 individer (Schepers et al., 2009). En normal grupp består dock oftast av 1-4 handjur samt upp till 9 hondjur och inom grupperna upprättas en stark hierarkisk dominansordning (Ekesbo, 2011; von Holst et al. 2002). Varje grupp upprättar ett revir som de skyddar men födosöksområdet sträcker sig betydligt längre än revirgränserna (Cowan, 1987; Surridge et al. 1999; Vastrade 1987; Lehamnn, 1991). Vid god födotillgång händer det dock att flera grupper av kaniner vistas på samma områden (Cowan, 1987; Surridge et al. 1999; Vastrade 1987; Lehamnn, 1991). Kaninerna lever på stora ytor med över tio meter mellan varje håla (Schepers et al., 2009). Hålorna är en mycket viktig resurs för kaninen då dessa inte enbart erbjuder skydd mot otjänligt väder och predatorer utan även fungerar som en trygg plats för födsel av ungar (Serrano & de Trucios, 2011). I hålorna spenderar djuren största delen av dagen och de kommer upp för att födosöka först i gryning eller skymning och studier har visat att de dominanta hanarna kommer upp ett par timmar innan resterande gruppmedlemmar (Schepers et al. 2009).

Kaninen är ett djur som är känslig för stress, något som enligt Ekesbo (2011) kan ses som en evolutionär följd av att de är bytesdjur som har utvecklat en strategi då de möter en predator att springa och gömma sig i hålorna.

Gruppdynamik

Kaniner är kända för att uppvisa aggressivitet och Lehmann (1991) menar att aggressiva beteenden hos denna art utvecklas redan hos ungdjur och utgör ett viktigt bidrag till den sociala strukturen. Under uppväxten ordnas rangen mellan kaninerna i en grupp genom aggressiva interaktioner mellan gruppmedlemmarna (Lehmann, 1991). När rangordningen etablerats får gruppmedlemmarna tydliga roller vilket gör att de uppvisar olika beteendemönster som bidrar till att rangordningen bibehålls (Lehmann, 1991). Kaninflocken styrs av en alfahane vars roll till stor del utgörs av att kontrollera aggression och konkurrens inom gruppen (Lehmann, 1991). Föregående källa anger att då alfahanen inom en grupp tas bort ökar andelen aggressiva interaktioner mellan handjur som en följd av att de yngre handjuren försöker konkurrera om rollen som alfaindivid (Lehmann, 1991). Detta gör att alfahanens roll är av stor vikt för en fungerande grupp.

Trots att mycket tyder på att kaniner bildar grupper utifrån linjära släktskap har studier visat att gruppstrukturen också till stor del styrs av hur många individer som finns inom ett visst område (Surridge et al. 1999). Enligt Cowan (1987) är en bidragande faktor till att djurens gruppformation kan anses komplicerad att hon- och handjur konkurrerar om olika saker. Hondjur konkurrerar om bohålor och hemområden medan handjur konkurrerar om partners och om gruppen (Cowan, 1987). Antalet bohålor har därför en direkt påverkan på aggressionen mellan individer men också på gruppstorleken av kaniner (Cowan, 1987).

Aggression inom flockar med vilda kaniner, eller kaniner i semi-naturliga miljöer, riktas oftast mot lågrankade individer som i sin tur inte riktar aggression tillbaka till de högre rankade individerna (Farabollini et al. 1991). Enligt Farabollini et al. (1991) visar de lägst rankade individerna inte bara mindre aggressivitet utan de anges även vara mindre socialt undersökande och mer flyktbenägna än alfaindivider. Högre rankade individer har också visat sig vara mer aggressiva gentemot inkräktare och Farabollini et al. (1991) har i en studie funnit att högrankade hondjur även uppvisar mer aggressivt beteende mot medlemmar av den egna gruppen vid introduktion av en ny individ av hanligt kön jämfört med introduktion av en ny individ av honligt kön. Enligt föregående källa kan detta vara ett resultat av konkurrens hos hondjur vilken ofta grundas i val av partner. Domesticerade kaniner tenderar att uppvisa lägre frekvens av aggressivt beteende än vildkaniner (Lehmann, 1991). Kaniner som lever i semi-naturliga miljöer har visat sig föredra vissa områden av reviret mer och hålla sig väldigt nära dessa och domesticerade kaninhonor har också visat sig dela detta område med en eller två andra honor (Vastrade, 1987).

 

 

text och källa Pet Rabbit Housing Marie Edbom