Bakgrund

 

Sveriges Kaninproducenter

- för djurvälfärd och köttkvalitet

Vildkaninen

Vildkaninen (Oryctolagus cuniculus), som finns bland annat i södra Sverige, har en kroppslängd av 35-50 cm, en svanslängd på 4 till 8 cm och väger från dryga 1 kg till 2,5 kg. I det vilda lever kaniner i kolonier och de bor i hålor och gångar i jorden.

 

Det vetenskapliga namnet betyder ”grävande hare” (grek: orukter = ett grävverktyg, lagos = hare).

 

Kaninens ursprungliga område anses vara medelhavsområdets västra delar. Därifrån har de spridit sig över stora delar av Europa och i början av 1900-talet kom de till Skåne och Gotland. I dag är deras utbredning något större.

 

De tamkaniner vi har idag anses härstamma från tre olika vildkaninarter, nämligen den ovan nämnda europeiska vildkaninen, den egyptiska och den japanska.

 

Det är för övrigt svårt att tala om rätt antal arter bland kaninerna. Man har i gången tid nämligen planterat in kaniner på ensligt belägna öar, bland annat som matförråd åt långväga sjöfarare, och dessa djur har utvecklats helt i egen riktning och lär inte kunna para sig med fastlandskaniner.

Måhända kommer de att föras till en egen art i framtiden?

Släktskap

Kaninen är ett däggdjur som hör till en gnagarna mycket närbesläktad grupp, Lagomorpherna, till vilka harar, kaniner, pipharar och amerikansk kanin hör. Lagomorph betyder ”har liknande”. Typiska drag för den här gruppen är falsk idissling, dubbla framtänder i överkäken, de långa bakbenen, de långa öronen, den lilla svanstofsen och att de intar föda utan hjälp av frambenen.

 

Kaniner, är de gnagare?

Både ja och nej!! Det är härligt med raka besked!!

 

Gnagare uppdelas numera i två ordningar, nämligen Rodentia och Lagomorpha.

 

Rodentia, egentliga gnagare, har ett par framtänder i överkäken, dessa växer hela livet, och de saknar emalj på baksidan.

 

Rodentia indelas i tre underordningar, nämligen:

 

Sciuromorpha, ekorrartade gnagare, vilka vidareindelas i 7 familjer, 63 släkten och 360 arter. (Ekorrar och bävrar finns här).

 

Myomorpha, råttartade gnagare, vilka vidareindelas i 5 familjer, 251 släkten och 1104 arter. (Hamstrar, lämlar, råttor och möss är exempel).

 

Caviomorpha, marsvinsartade gnagare, indelas i 18 familjer, 58 släkten och 186 arter. Här finns marsvin, sumpbäver (nutria), chinchilla och piggsvin. Jag har sett att man ibland räknar mullvadsgnagare som en särskild underordning, men här finns de med i caviomorpha.

 

Lagomorpha Hardjur, har två par framtänder i överkäken, ett par pyttesmå bakom de stora framtänderna. Tänderna växer hela livet, och till skillnad från Rodentia har tänderna emalj runt om.

 

Lagomorpha indelas i 2 familjer, 11 släkten och 62 arter.

 

Familjen Ochotonidae , pipharar, 1 släkte med 18 arter

 

Familjen Leporidae , harar och kaniner, 10 släkten med 44 arter.

 

Nedan räknar jag upp släktena i denna familj.

 

Bonolagus, 1 art (Bushmanhare)

 

Caprolagus, 1 art (Borstkanin)

 

Lepus, 21 arter, (egentliga harar)

 

Nesolagus, 1 art (kortörad kanin)

 

Oryctolagus, 1 art, (europeisk vildkanin). Oryctolagus cuniculus är det fullständiga latinska namnet på denna art. Härifrån är alla raser av tamkanin framtagna.

 

Pentalagus, 1 art, (Riukiukanin).

 

Poelagus, 1 art, (centralafrikansk hare)

 

Pronolagus, 3 arter, (rödkaniner)

 

Romerolagus, 1 art, (vulkankanin)

 

Sylvilagus, 13 arter, bomullssvanskaniner. (I amerikansk litteratur kan man se att de skriver cotton tail rabbit).

 

Som synes av ovanstående zoologiska utläggning, så kan man säga att kaniner är gnagare, och man kan likaså säga att kaniner inte är gnagare.

Edgar Jansson

Korta fakta

Kaninen är ett djur som är känslig för stress, något som kan ses som en evolutionär följd av att de är bytesdjur som har utvecklat en strategi då de möter en predator att springa och gömma sig i hålorna.

Luktsinnet är viktigt för kaninen och används inte bara för att hitta föda men även för igenkänning av gruppmedlemmar (Ekesbo, 2011). Studier har visat att doft också inducerar inlärning hos nyfödda kaninungar genom ett feromon som utsöndras av modern genom mjölken (Coreaud et al., 2010). Enligt föregående källa hjälper feromonet ungen att lokalisera modern men det skall också inducera inlärning av dofter hos ungen vilket får den att känna igen individer och den omgivande miljön (Coreaud et al., 2010).

Ekesbo (2011) anger att kaniner i regel undviker att uppvisa att de är skadade eller sjuka, detta för att förhindra att bli tagna av rovdjur. Samma källa anger dock att djuren kan uppvisa subtila beteendemässiga förändringar vid sjukdom såsom ökad inaktivitet och minskat födointag.

Burstorleken har hos kaniner visat sig vara av vikt också för att förebygga sjukdomar (Gunn & Morton, 1995; Vastrade, 1987). Djur som får strikt begränsad rörlighet drabbas av en rad sjukdomar som en följd av att skelettet och musklerna inte stärks av rörelse (Lidfors, 1997; Gunn & Morton, 1995). Burens storlek har därmed en direkt påverkan på djurens fysiologiska välfärd och detta kan i sin tur också påverka den psykologiska välfärden (Gunn & Morton, 1995). Burstress leder även det till sjukdomar, något som kan undvikas om djuren hålls på ett mer tillfredsställande vis (Gunn & Morton, 1995). Studier på kaniner i fångenskap har visat att djur som hålls ensamma uppvisar mer vaksamma beteenden än djur som hålls i grupp (Schepers et al., 2009) och att de är betydligt mer inaktiva än kaniner som hålls i par eller i grupp (Gunn & Morton, 1995; Chu et al., 2004). Djur som hålls i ensamhet uppvisar också en mycket högre andel stereotypier än grupphållna individer (Chu et al., 2004; Luzi et al., 2005). Enligt (Chu et al., 2004) ökar andelen stereotypier som uppvisas över tid hos djur som hålls individuellt.

källa : Pet Rabbit Housing

Marie Edbom